Lera är ett av de äldsta byggnadsmaterialen som människan har använt sig av. Beroende på tillgången av lera, tidsålder, sociala förutsättningar och klimat har många olika tekniker utvecklats. Även här i Norden fanns det en stor kunskap om olika metoder, som bärande, eller ännu vanligare som fyllnads- och beklädnadsmaterial. En  mycket vanlig metod är till exempel lerklining.

Rent historiskt var lerklining vanligtvis en blandning av lera och armerande material.

Själva blandningen kunde variera mycket i sin sammansättning. Det berodde på att olika leror har olika egenskaper och att man tog vad man hade för att magra leran med. Generellt kan man säga att man sällan blandade i sand eftersom den var alltför dyrt. Däremot använde man mycket sågspån, kutterspån, hackad halm, linboss, rötter, etc. Det vill säga material som är armerande.

Putsen lades i ett tunt lager på insidan av timmerväggen vars yta man högg jack i.

Mest troligen höggs jacken innan timret hade torkad. Huset gav intryck av ett stenhus och hade därmed en högre status.

Materialet var billlig och var lätt att få tag i. Arbetet i sig krävde, även om det var tungt arbete, ingen större kunskap eller utbildning. Kanske bildades därför aldrig ett yrkeskår med traditioner som förde vidare och dokumenterade sitt kunnande så som timmermän och vanliga murare hade.

Lerklining löser främst draget, vindtätheten och förbättrar med det och sin utmärkta värmelagrande förmåga energihushållningen avsevärt. I detta sammanhang hör man ofta att leran har en god isolerande förmåga, vilket alltså inte är helt rätt.

En lerblandning har lätt att följa underlagets rörelser utan att spricka och har samtidigt en bra vidhäftningsförmåga.

Andra fördelar med lerklining är att man får en jämn yta för målning och tapetsering.

Reveterade hus

Även på utsidan av ett timmerhus användes lerklining, oftast som underlag för kalkputs. Kalk har svårt att följa timrets rörelser och sättningar utan att spricka. Ett tjockt lager lerputs fungerar bra som utstockningsputs. Timret försattes då oftast med ett stort antal dymlingar.

En grov yta lämnas på lerputsen så att kalkputsen lätt fäster. Att blanda lera och kalk var ovanligt och fungerade inte särskilt bra.

Lerputs i moderna tider

Framför allt nu med våra höga krav på boendekvalitet, energihushållning och inomhusklimat har lera som byggmaterial en given plats.

Lerputs har en mycket bra vidhäftningsförmåga och kan appliceras på i princip alla slags underlag: betong, tegel, kalkputs, cementplattor, lecablock, timmer, panel, trätex, vassmattor och framför allt alla slags olika lerblandningar så som lerhalm, leca-lera, träflislera etc.

Är blandningen bra armerad, klarar den av underlag med stora rörelser så som timmer- eller halmbalsväggar, ugnar och skorstenar etc.

Med sin höga densitet (ca 1 700 kg/m3) har den en mycket bra värmelagringsförmåga som bidrar till en bra energihushållning. Den egenskapen kommer mycket till nytta i ugnsmurning och i väggvärmesystem.

Den största fördelen finns i sättet hur lera hanterar fuktighet: dels genom sin mycket låga fuktkvot som har en konserverande effekt på organiskt material och dels genom sin fuktbuffrande egenskap, sorptionsförmågan.

Man kan även se ett stort estetiskt värde i lerputsade ytor. Framför allt den nya tunna ädelputsen erbjuder en stor bandbredd av ytstrukturer och naturliga färger. Eftersom de är så tunna ställer det stora krav på underlaget.

Lerklining på timmervägg i renoveringssammanhang

För att få en jämn och sprickfri yta är det bäst att utföra putsen i två lager. Vid en grundlig renovering tar man ned alla sockellister och taklister samt dörr- och fönsterfoder. Eventuella skador i timret behöver inte lagas såvida inte delarna är bärande. Istället hugger man helt enkelt bort de skadade delarna och fyller de uppkomna hålen med lerputs. Detta är betydligt enklare än att göra onödiga och oftast dyra lagningar i trä.

Gammal lerklining lämnas på väggen om den sitter bra på underlaget. Att återanvända gamla blandningar är inte alltid att rekommendera. Dels finns det färg- och tapetrester kvar och dels har den organiska delen av blandningen, dvs armeringen, blivit svag och förstörs ännu mer när den blandas på nytt. Den ”nya” gamla blandningen har inte mycket gemensam med den ursprungliga. Resultatet blir, troligtvis, många sprickor.

Det krävs inga speciella åtgärder för att förberedda ytorna: inga hugg, jack, ribbor, vassmattor, hönsnät eller liknande. Bra maskiner som blandar och i princip obegränsad tillgång till lera, sand och armerande material gör att vi idag kan åstadkomma mycket bättre lerblandningar än förr. Därmed faller en hel del åtgärder bort som var meningsfulla förr.

Ett torrt och någorlunda dammfritt underlag är det som krävs.

Det första lagret lerputs, som kan bli ganska tjockt – upp till 10 cm eller mer, lägger man på så att den bildar en någorlunda jämn grund för det andra putslagret. Fönster- och dörrkarmar bildar putskanter man följer.

Torkningen ska ske så snabbt som möjligt. Att bara vädra är inte alltid tillräckligt. Kall- och värmefläktar eller luftavfuktare bör användas. Att se till att torkningen sker långsamt förhindrar inga sprickor och medför en stor risk för mögel. Inte heller spelar årstiden en stor roll, förutom att det är svårt att blanda utomhus när det fryser.

Man kan räknar med att första putslagret spricker, oftast parallellt till timrets skarvar. Sprickor är inget tecken på dålig kvalitet så länge lerkliningen fäster bra på underlaget.

Då första putslagret har torkat monteras samtliga lister och foder igen. Dessa tjänar nu som putskanter.

Det andra putslagret läggs på 5 till 10 mm tjockt och spricker inte. Här följer man väggens kontur. Eftersom underlaget är starkt sugande och det andra lagret läggs på tunt, torkar den på några dagar. Men även här är bra ventilation viktig. Då det andra putslagret torkat kan man måla, tapetsera eller kakla.