Telefon: 070 - 2699008

Ler och långhalm

- Möt Johannes Riesterer på Inger Fäldners bygge.

Här byggs ett tvåvåningshus av lerputsade halmbalar med smart uppvärmning av finsk massugn. Förutom den stora lagringen av värme i ugnens massa och skorstenens murstock är här en kombination med vatten, som värms upp och cirkulerar i ledningar på ytterväggarnas insidor.
Jag är med och skyfflar sand, lera, gödsel och färdig lerputs en eftermiddag – det går undan! Lera är ett till synes trögt och kallt material, men med Johannes Riesterer som arbetsledare är det fart, liv och rörelse utan like. Inger Fäldner är beställare och servar oss med härlig sopplunch och hembakta vaniljbullar till fikat. Lerhusbygge görs med lätthet till arbetsfest, en av byggmetodens stora fördelar.

Inger Fäldners hus
Inger Fäldners intresse för miljö och hus har följt henne hela livet. Här i trakten växte hon upp och byggde redan då, på lek, hus av halmbalar! I hennes arbete som tandläkare har hon haft ett rikt och vittrest liv, som vi bara nosar lite på, medan de två rara valpbröderna av västgötaspetsras nosar nyfiket på mig. Bland annat arbetade Inger en tid på Grönland och det var faktiskt där av alla platser hon mötte lerbyggandet. Och Jenny Andersson, svensk arkitekt, som nu ritat hennes hus. – Jenny kunde visualisera mina idéer, säger Inger. Och korrigera där jag tänkte tokigt.

Inger bygger sig ett stort hus. Där ska finnas plats för besök av hennes tre vuxna barn med så stora familjer de kan komma att få, samt alla vänner som hon har spridda över hela världen. Människorna i Ingers liv är mer av den sort som kommer långväga ifrån och då stannar länge, än kaffe med grannarna. Själv har hon nu egentligen gått i pension, men fortsätter jobba ändå: efter denna lerputsningsfas ska hon till Västnorge ännu en period.

På det nya husets plats stod sommarstugan hon haft sedan 70-talet. Den revs till hälften och resten flyttades till strax bredvid. I den bor hon när hon är här. Ett rum och veranda. Enkelt men funkar. När jag tar en bild av Inger, sittandes på kökströskeln i det nya huset, säger hon: – Precis här satt jag tidigare också, i det gamla lilla huset. Utanför, bland byggbråten, finns delar av den gamla trädgården provisoriskt jordslagen, som på undantag. Nästa sommar får de också flytta hem, in på plats, liksom Inger.

Att arbeta på Cirkus Riesterer
Innan är lugn och ro, två baltiska snickare arbetar i tysthet (och oförskämt långsamt, vilket jag sa till Inger sen), hennes dotter flätar klart innerväggar, Inger kokar soppa i den lilla halva stugan, hundvalparna brottas i gräset. Men vid lunchtid är lugnet väck.

Jag har upplevt det förr, men nu igen. Det är som om Cirkus Riesterer sätter igång. Johannes Riesterer med arbetsgäng rullar in i några bilar, vi äter alla soppa och bröd, och sen är arbetet igång: traktorn som driver den stora putsblandaren startas och Darius Andrulevicius från Litauen, sen flera år Johannes ständige medarbetare och mästare på putsning och blandning, är snabbt igång med att skyffla i lera (en stor hög under presenning), sand, kogödsel, vatten. Analogin till en skicklig kock vid sin gryta, eller hantverksbagaren vid degblandaren är given. Han provsmakar då och då, genom att känna på blandningen. Lite mera sand. Lite mera vatten. Medan blandaren går igång inspekteras lokalen av de andra, delegeras arbetsuppgifter, förbereds allt med hinkar, skottkärror, bra arbetslinje, linbana för att hissa upp och ner hinkar till övervåningen. Helst ska alla innerväggar uppe och nere hinna putsas denna 'föreställning'. På ett par intensiva dagar blir det klart. Arbetsintensiteten är hög och effektiv. Ingen står still, annat än för att diskutera något moment, eller resultat.

Samuel Gunnarsson och jag assisterar Darius vid blandaren och spadar upp det han beställer, samt kör skottkärror med puts in i huset, slevar upp den tunga sega massan i hinkar och hissar upp till mottagare där uppe, som hissar ner tomma hinkar och vi kör ut tomma skottkärror. En glad, vaken man från Tyskland, Konrad Pechmann, är med för första gången, kan ingen svenska, är inte lerbyggare, men villig att lära och putsar murstocken på övervåningen med stor noggrannhet och ständigt leende. Disa Angbratt, praktikant och Jon Rundlöf, som ofta arbetar med Johannes på byggen samt gör smidesarbeten till ugnarna – de båda kletar raskt mellanväggar av flätade pinnar med en seg, seg, kladdig puts. Snacka om att ler och långhalm hänger ihop…

Eftersom inga maskiner väsnas vid sånt här arbete, kan alla prata med varandra och arbetsglädjen, farten och pratet ger energi som gör att det går undan illa kvickt. Snickarnas sakta vandrande med en bräda i taget och några hammarslag då och då blir en absurd kontrast! Nästan overklig. När det passar i arbetet blir det kaffepaus och Inger bjuder på hemgjorda vaniljbullar. Så är cirkusen igång igen. Tills föreställningen tar slut, när putsen för dagen tar slut. Här går man inte efter klockan.

Johannes historia.
Mitt i jobbet blir det läge för en kort pratstund. Vi känner ju varandra sen innan, då han och Paula, numera ett gift par, murade en finsk massugn på gården jag hade. Han beskriver sig själv som en otroligt nyfiken person, allt sedan barnsben, där i sydvästra Tyskland. Han utbildade sig till möbelsnickare, vilket i Tyskland är ett vidare begrepp som innefattar allt slags inomhussnickeri.

Så ut i världen. På cykel. I tre år. I USA, mest New Mexico. I Japan. I Nya Zealand. Där mötte han en svensk tjej och så kom han hit till Sverige, vilket vi bör vara tacksamma för. Han jobbade länge som flyttgubbe i Stockholm, men gick en av de första kurserna i lerbygge på Almagården och höll året därpå kurs själv! Ville veta mer, ingen kunde mer, men som tur var fanns den bästa litteraturen på hans hemspråk, för Tyskland är ett stort föregångsland i ekologiskt byggande. På en lerkurs på Tisenö mötte han Heikki Hyytiäinen, som sammangift kakelugnens idé med den ryska liggugnens massa. Mörke, kvicke Johannes och stora, ljusa, långsamma klippan Heikki möttes verkligen… han har gett mig 80 % av allt mitt kunnande, säger Johannes, som länge varit den ende som med auktoritet byggt 'heikki-ugnar' i Sverige. Numera vill Heikki att de skall kallas finska massugnar istället, hans namn säger ju ingenting. Ödmjukt och ärligt.

Jag vill passa på att berätta en liten anekdot: när jag blev presenterad för Heikki av Johannes. Det var i dörröppningen till kristensamfundets kyrka i Järna, ett oerhört vackert lerbygge, ritat av Walter Druml. Våra händer möttes i ett kort och tunt handslag medan jag gick in för att möta honom och han gick ut för att träffa oss. Jag sökte ögonkontakt också förstås, men fick ingen. Jag blev förvånad och kände mig nonchalerad! Men sen satt vi på Saltå Café och hade ett mycket fint och inspirerande samtal. Jag var konfys! Senare berättade jag detta för en finlandssvensk bekant, som skrattade och sa: – Men Vera, du har ju mött en äkta finne! Både kroppskontakt och ögonkontakt första gången är bara för mycket! Och allt föll på plats. Och jag kände mig så liten. Hade ingen aning om att den sociala koden i ett så nära grannland kunde vara så annorlunda.

Nå, Johannes liv har rullat på, han har fullt upp med engagemang, arbetar med en otrolig kraft och intensitet. Han är mycket kritisk mot vår tids byggande, säger att kvaliteten i byggandet är mycket dålig på alla vis. Den har bara blivit något bättre sedan 70-talet. Byggandet sker med dålig kundkontakt. Mycket konflikter, spänningar och dåligt hushållande av energi, både mänskligt och resursmässigt, karaktäriserar ofta det konventionella byggandet. Husen som görs har kort hållbarhet, kräver täta reparationer och renoveringar och är ohälsosamma – en aspekt som ägnas förvånansvärt lite forskning och uppmärksamhet. Fokuseringen är helt materiellt orienterad. Och de ekonomiska kalkylerna ensidiga. Och de styr ofta forskningen.

För Johannes är kunden alltid i centrum, han arbetar mycket människonära. Han upprörs av, att de utbildningar för hantverksmässigt byggande med naturmaterial som nu så sakta växer fram, inte har med något alls om kundbemötande. Han går själv med utbildningstankar… och vi andra väntar.

Artiklar om Svenska Jordhus


Artikel i tidningen Gård & Torp


Divider

Artikel i tidningen Frijord


Divider

Artikel i Stockholms läns hembygsförbund

Divider

Artikel i Ystads Allehanda

Divider

Artikel i Helsingborgs Dagblad